Beskrivning
Västerhaninge kyrka är i sina äldsta delar uppförd under 1200-talet och har därefter blivit om- och tillbyggd i flera omgångar sedan medeltiden. I dag finns bara ytterväggar och sakristia kvar av medeltidskyrkan, eftersom kyrkan eldhärjades vid åtminstone två tillfällen. Återuppbyggnaden efter den senaste branden 1831 resulterade i kyrkans nuvarande utseende. Västerhaninge kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen. Sockennamnet Västerhaninge återgår på ett bygdenamn Hanungi. Detta innehåller en inbyggarbeteckning hanungar (-inge), vilken brukar uppfattas som de som bor vid Hanveden. Skogsnamnet Hanveden, avseende ett större skogsområde på centrala Södertörn, är sammansatt av hane tupp av skogsfågel och fornsvenska vidher skog. Väster- i Västerhaninge är tillagt för att skilja namnet från sockennamnet Österhaninge. I en sägen som upptecknats på 1730-talet berättas att Öster- och Västerhaninge kyrkor fått namnen Gertrud respektive Brita efter två systrar. Troligast är dock att de fått namnen efter två helgon, som de blivit helgade åt. I området finns rikligt med kända fornlämningar från såväl sten-, brons-, som järnåldern, men de allra flesta härstammar från järnåldern. Det stora antalet fornlämningar vittnar om att bygden redan under förhistorisk tid spelade en central roll. De kända fornlämningarna består främst av gravar och gravfält, men även annat, som till exempel boplatslämningar, skålgropar, fornborgar och runstenar. Särskilt intressant är det enorma Jordbrogravfältet, strax norr om kyrkogården, ett av landets största gravfält från äldre järnålder, med cirka 650 gravar. Kyrkogården intill kyrkan ligger troligen delvis på Åbygravfältet, likaså ett gravfält från äldre järnålder. Vid en arkeologisk undersökning i sakristian i samband med golvarbeten, påträffades ett skelett, vilket har C-14-daterats till perioden mellan 1030 och 1220. Dateringen tyder på att en kyrka fanns på platsen senast 1220. 1731 blev Muskö utbruten från Västerhaninge församling. 1922 kom Muskö återigen att höra under Västerhaninge, som annexförsamling. Västerhaninge-Muskö församling bildades 2002 när Västerhaninge församling och Muskö församling slogs samman. I pastoratet ingår förutom Västerhaninge kyrka även Västerhaninge kapell, Muskö kyrka, Tungelsta kyrka samt Häringe kapell. Kyrkan, som är daterad till 1200-talet, består av ett rektangulärt långhus med ett tungt torn, som är byggt med höfter, vilket var vanligt under 1200-talet på Gotland. Ursprungligen hade kyrkan ett litet romanskt kor, av vilket man hittade rester inom nuvarande kor vid 1966 års restaurering. Vid en utvändig restaurering av kyrkan 1949 hittades bl a rester efter en smal portal i sydmurens sydvästra hörn. Platsen för portalen är typisk för medeltida sörmlandskyrkor. Ingången, som inte har undersökts närmare, har en bredd som hör samman med de romanska kyrkorna under 1100-talet. Med brist på säkra uppgifter om portalens utformning är kyrkan tillsvidare daterad till 1200-talet. Under yngre medeltid försågs kyrkan med sitt nuvarande kor, lika brett som kyrkan, och en tegelvälvd sakristia byggdes till på kyrkans norrsida. Som vindfång framför kyrkporten byggdes ett vapenhus, vilket revs 1831. Ursprungligen hade kyrkorummet troligen ett platt trätak, såsom i tornrummet. De två tegelvalven med ringmönster slogs vid början av 1500-talet. Åskan slog ner i tornet 1641 varefter tornet återuppbyggdes i ungefär samma utseende som tidigare. Under 1600-talet blev sockenkyrkan gravkyrka för socknens godsherrar, vilka begravdes i sakristian och fick sina vapensköldar upphängda i kyrkans inre. Branden 1831 var den mest förödande. Under det omfattande ombyggnadsarbetet rekonstruerades de två tegelvalv som tillkom på 1500-talet. Tornet byggdes upp till en höjd av 30 meter, mot cirka 55 före branden. All inredning fick nyanskaffas. Predikstol och altarprydnad beställdes av konstsnickaren G A Dahlman i Västerås. Kyrkans senaste tillskott utgörs av tillbyggnaden väster om sakristian. Den rymmer textilförvaring, väntrum och toalett.
