Beskrivning
Vi står nu mitt i det forna arbetarkvarteret som kallades Udden i folkmun. Här sjöd det av liv i de många stora och små husen, alla rödmålade. Barnen stimmade o lekte sina lekar tillsammans på de gröna ytor som fanns mellan husen. På farstukvisten i de lägre husen satt kvinnorna med kaffekoppen i handen. De såg till barnen som lekte omkring dem och pratade om ditten o datten. Kommande musikevenemang i Folkets hus, kanske. Detta var pausstunden i det annars strävsamma livet för kvinnorna. Det finns beskrivet i avsnittet om gruvarbetarens hustru. Här och där hördes musikanter spela, övade för att spela upp till dans på lördagskvällen. Här bodde många musiker som spred musik omkring både i sorg o fest. Man hör om en violinist som var så efterfrågad både bittida o sent. Än var det begravning eller barndop, bröllop eller dans. Han blev så trött på det att han slog sönder fiolen, så strängar och träflisor flög vida omkring. Grannarna satte för öronen... Jag vill ha lugn o ro, sa han.... Dock ångrade han sig efter ett tag och för att köpa en ny fiol fick han spara länge. Fioler fanns inte heller så lätt att få tag på så väntan blev lång. När barnen växt upp och hade gått ut skolan var det så dags för egen försörjning. Pojkarna gick ofta i faderns fotspår och stannade på det sättet kvar i Herräng, träffade en flicka och satte bo i sitt hemmakvarter. Flickorna däremot hade naturligtvis inte lika lätt att få arbete och egen inkomst på hemmaplan. Några fick arbete i affären, posten, bageriet eller caféet. De flesta fick plats som hembiträde ända bort i Norrtälje eller kanske t o m huvudstaden. Här fick de lära sig sköta hushållet och sköta om barnen, en god skola för framtiden om husmodern i hemmet var av det välvilliga slaget. Sedan kom de ofta tillbaka, träffade en fästman och bildade familj i sitt hemmakvarter. Då ställdes det till med bröllop. Först lysningskaffe hos brudens föräldrar söndagen före bröllopet. Lördagen därpå reste man den långa vägen till Häverö kyrka och sedan samma väg tillbaka efter vigseln. Fest i gamla Folkets hus var vanligt. Då kom barnen fram på kvällen utanför och ropade: vi vill se bruden, vi vill se bruden..... I Herräng finns ingen kyrka. Däremot ett baptistkapell, Salemkapellet på Hensviksvägen. Förutom församlingsmöten bedrev man söndagsskola och GK, Goda Kamrater, för barn och ungdomar. Här vid Udden kan man se rester av den järnväg som löpte från gruvorna i Hägnan ner till järnbruket/krossen med gråberg Ända hit upp gick havet in i en vik. Nu är Hästhagsviken igenfylld av slig. De flesta husen och bodarna är rivna eller också nedbrända av brandkåren. Detta skedde när man ville utplåna det gamla, slitsamma och fattiga livet. Nya hus, moderna med vatten och avlopp skulle ersätta dessa. Kvar finns gamla sjuan och tre större hus 12, 13 och 14. Hus nr 20 är också bevarat lite längre bort. Vi ser också fem tegelhus i kolonialstil här. De var också byggda för arbetarna. Här fanns också en tvättstuga på Spatslätten. Hört av kvinnor: vi har inga problem med vikten med all vår arbetsbörda. Det vi ser nu är bostadshus i modern stil. Enda gemensamma nämnaren är kanske rödfärgen och grönytorna.
