Stockholms centralstation

Beskrivning

CENTRALSTATIONEN 1867-71 arkitekt A W Edelswärd, 1910 påbyggnad arkitekt F Zettervall, 1925-28 ombyggnad av banhallen, södra paviljongen arkitekt F Zettervall, 1955- ombyggnad arkitekt K-A Bladh. Den stora byggnaden öppnar sig åt Vasagatan med en entréhall med höga gjutjärnskolonner. Genom denna förs man in i stationshallen - ett ljust och väldigt rum - över detta spänner stora bågar i träkonstruktion. Vid 50-talets fasadrenovering har exteriörens livliga renässansdetaljering skövlats, men i volymfördelningen med mitt- och sidopaviljonger och i pilastrar och gavelkrön känner man den plastiska franskinfluerad palatsstrukturen. Källa: Andersson, Henrik O och Bedoire, Fredrik, Stockholms byggnader: en bok om arkitektur och stadsbild i Stockholm, Lund 1973. ISBN 91-518-0051-9 STATIONSHUSET - EN AV STADENS STÖRSTA BYGGNADER - Ett ännu större byggnadsföretag var den stora centralstationen med banhall och stationshus. Centralstationsområdet hade börjat planläggas sedan Rikets Ständer, efter flera års omfattande utredningar och diskussioner slutligen enades år 1863 om att västra stambanan skulle dras ända fram till Klara sjö. Stora utfyllnader måste företas för att åstadkomma det nya bangårdsområdet. För det nya stationshuset krävdes omsorgsfull grundläggning. Sveriges största stationshus genom tiderna var ett omfattande byggnadsprojekt. Edelsvärds kompetens som ingenjör och arkitekt prövades här till det yttersta. Det är egentligen märkligt att det stora byggnadsföretaget inte väckte större uppmärksamhet än det gjorde. Nationalmuseum stal intresset från denna mer nyttoinriktade byggnad. Edelsvärds främste medhjälpare var Axel Kumlien. De arbetade med projektet på järnvägens arkitektkontor i Gamla stan. Många skisser och försök att på bästa sätt inrymma det väldiga rumsprogrammet måste förkastas, innan alla slutligen var nöjda med lösningen. Stationen öppnades för trafik den 15 juli 1871, men först ett par år senare var byggnadens inre helt fullbordat. EXPOSITION I STADEN - Stationshusets volymgruppering med markerat mittparti, mellanliggande längor och sidoflyglar skilde sig inte från flertalet av Edelsvärds övriga stadsstationer, men här var dimensionerna betydligt utökade. Formspråket blev renässansens, ett stilval som säkert ansågs speciellt passande i huvudstaden. På en sockel av granit vilade den rusticerade bottenvåningen genombruten av rundbågade dörrar och fönster. De tre våningarna åtskildes av gesimser. Fönsteromfattningarna hade våningsvis skild karaktär. Kannelerade joniska pilastrar i kolossalordning och attika accentuerade mitt- och sidorisaliterna. En krönande takgesims med tandsnitt löpte runt hela byggnaden nedanför det ursprungligen helt flacka taket. Ingen annan svensk stationsbyggnad blev föremål för en så omfattande konstnärlig bearbetning som Stockholms. Ovan mittpartiets fem arkadbågar, som ledde in till den rymliga vestibulen, löpte en fris med kommunikationssymboler i cementrelief och på entablementet mellan fem rundbågsfönster placerades fyra cementskulpturer av bildhuggaren C. A. Söderman. De personifierade jordbruket, handeln, industrin och strategin. Mittpartiets attika kröntes av riksvapnet mellan de av Oskar Berg utförda skulpturerna Svea och Göta. Nedan dem anbragtes det obligatoriska stationsuret. Stationshusets väldiga dimensioner motsvarade inte alls av en lika imponerande banhall. Den täckets av ett enkelt sadeltak buret av fackverkstakstolar av järn. Banhallen sammanlänkades med stationshuset medelst ett plattformstak uppburet av en järnbalk som vilade på järnkolonner. Banhallsgavlarnas järn och glaspartier och flertaliga takfönster försåg hallen med ljus. Projektskisser från 1860-talet visar att Edelsvärd tänkte sig banhallens kortsidor med en stor mittbåge flankerad av trevåinga tornbyggnader med skulpturer och flaggprydda lanterniner, vilket gav intryck av effektfull stadsport. Antagligen måste det storstilade projektet överges av sparsamhetsskäl eftersom stationshuset blev dyrare än beräknat. Anläggningens planlösning utformades enligt Edelsvärds gängse principer med vestibul, biljettförsäljning och bagageexpedition i mitten och med första- och andra klass väntsalar i direkt anslutning till vestibulen. Byggnadens bottenvåning innehöll även en kunglig väntsal och en mängd tjänstelokaler för polis, portvakt, biljettryckeri m.m. De övre våningarna inrättades för järnvägsstyrelsen och dess underavdelningar, ämbetslokaler för två av trafikdistrikten och arkitektkontorets två rum. Till en början inreddes också tjänstebostäder i stationshuset bland annat för banöverdirektören, biljettförsäljaren och ett par vaktmästare. Stockholms stationshus fick vid sin tillkomst i början av 1870-talet uppbära kritik för att det var alldeles för spatiöst tilltaget, men snart visade det sig att utrymmena inte täckte de alltmer ökade behov som uppstod. Åren 1882-1882 uppfördes det stora så kallade centralannexet närmast norr om stationshuset i en del av kvarteret Svanen. Edelsvärd ritade även den byggnaden. Avsikten var att avlasta stationshusets redan överfyllda bottenvåning från bland annat ilgods- tull- och postexpeditionerna. I annexets tre övervåningar inrättades tjänstebostäder för järnvägsanställda och därmed kunde stationshuset upphöra att fungera som bostadshus. Centralstationshusets utrymmesbehov hade redan år 1891 ökat så mycket att Adolf Edelsvärd då utförde projektskisser till en fjärde våning, men det blev hans efterträdare Folke Zettervall som genomförde påbyggnaden. KÄLLA: Linde Bjur, Gunilla, Arkitekt vid industrialismens genombrott: Adolf Edelsvärd - en yrkesbiografi, Borås 1999. ISBN: 9185198161 400:00