Beskrivning
Herrängs första bruksrörelse startade i Bredsund strax söder om samhället. I två omgångar byggde man upp en masugn. Den första 1586 den andra 1626. De tillhörde då Ortala bruk på Väddö. Malmen köptes från Dannemora gruvor i Norduppland. Den fraktades på foror dvs slädar på vägar och över isar, till Dannemora är det fem mil. Man fick betalt i forlön, alltså per levererad släde. Det betydde att driften av masugnen var igång under kortare perioder främst under sommarhalvåret. Järnets väg från gruva till tackjärn. Först krossade man gråberget till mindre bitar. Därefter rostades bitarna med kol i en grop för att få bort fukt och göra malmen sprödare. Senare använde man rostugnar till detta. Därefter anrikades malmen. Smulades till s k slig. Ur sligen sorterade man bort det gråberg som fanns kvar. Därefter la masmästaren slig, kol och lite kalk högst upp i masugnen. Hettade upp det till 1300 grader. Då smälte järnet och sipprade ner i formar. Detta blev tackjärn. Tackjärnet var inte smidbart. För att det skulle bli det bearbetade man det i sk färskning. Alltså ytterligare förfining av järnet. För ytterligare kunskap om detta har ekomuseum i Bergslagen en informativ sida att botanisera i. Här från Bredsund skeppades tackjärnet med båt från Bredsundsviken. Senare skedde all utskeppning från hamnen i Herräng. Masugnen var en s k mulltimmerhytta. Runt hyttans pipa fanns en kraftig stenmur på den nedre delen. Mellanrummet var fyllt med sand eller mull. Hyttan lämnades öppen upptill för flamman som alltid brann. De byggdes i sluttningar, då det blev lättare att transportera kol och malm till toppen. Bälgarna som gav nödvändig luft, drevs av vattenhjul. Hyttplatsen/masugnen måste därför ligga vid ett vattendrag och en skog. Dammar reglerade vattenflödet. Skogen gav kol. Man anlade kolmilor sålunda: Träd höggs ner och delades i mindre bitar. Även barr och lövgrenar användes. När dessa torkat byggde man upp en mila, en hög, som sedan belades med sand och jord. När man tände milan pyrde den långsamt i 2-3 veckor. Då återstod kol, som samlades ihop meddelat en raka. Ett redskap liknande en kratta fast med rak kant. Kolen forslades sedan till kolhuset med skottkärra. Kolen från en mila räckte i två dygn i masugnen. När en mila kolat klart började man genast bygga en ny. I skogarna där det funnits masugnar kan man se fördjupningar där kolmilorna legat.. Även de fördjupningar som kolarna hade som sovplats när de vaktade milan dygnet runt. De la över sig en knippe ris från avverkningen och tog en tupplur om än med ett vakande öga. Kolbullar kan man idag äta som nostalgimat. För kolaren var det basfödan. Mjöl och vatten formades till en deg som sedan stektes på milan. Fläsk till var önskvärt och gott. Vid Bredsund fanns också en vattukonst/stånggång. Stånggång eller vattukonst är en äldre anordning för mekanisk kraftöverföring över kortare sträckor. Systemet utvecklades successivt på 1500 talet tillsammans med det s k seriekopplade pumpverket som i grunden är samma princip. Här var stånggången 1009 meter långt och vattenhjulet 13,09 meter. Denna stånggång användes för att pumpa upp vatten ur Lappgruvan. 1800-1810 togs den troligen ur drift på grund av att gruvorna lades ned, då exporten av malm upphörde, Sverige förlorade då Finland till Ryssland och det var till de finska masugnarna malmen transporterades. Det som idag återstår är fundamentet till vattenhjulet och rester av dammen samt spår av stånggången i form av lagerstenar. Av masugnarna återstår ruiner och slagghögar vid det lilla vattendraget.
