Beskrivning
Året är 1604 och vi möts av Per Skytt. Framför oss har vi Blåkaren och runt oss varphögar sedan brytningen av gruvan. Området kallas Skyttudden och gruvan heter alltså Skyttuddsgruvan efter Per Skytt. Hur bröt man då malmen på 1600 talet? Jo, med tillmakning. Man eldade på berget och hällde sedan över kallt vatten. Arbetarna kom då fram med sina släggor och slog sönder berget så långt det var möjligt. Varpen/ gråstenen kärrades sedan och lades i dessa högar. Mer eld, mer vatten, mer eld, mer vatten. Krävande sätt att få tillgång till malmen. Hur fick man upp malmen när hålet blivit djupare. Till höger här ser ni en fördjupning. Där i rundeln gick hästar som var förankrade i linor med korgar. Åt ena hållet gick hästen för att få upp malmen, åt andra hållet för att fira ner korgen igen. Ofta var det kvinnor och barn som sorterade ut den malm som var användbar för vidare befordran till rostugn och masugn, s k “skrädning. Man lärde sig snabbt se skillnad på malm och gråberg. Denna gruva användes i 40 år. Då kom vatten från Blåkaren in i gruvhålet och det blev svårt att hålla den torr. På 1700 talet sprängde man med svartkrut. En arbetare snurrade borren och de andra slog på borren så att den sakta kom in en bit i berget. Därefter tände man på med svartkrut. Senare in på 1800 talet kom Nobels dynamit. Då fanns också tryckluftsdrivna borrar. En dynamitgubbe är som en grillkorv. Den stoppar man in i hålet och förankrar med stubintråd. Med stubintrådens hjälp letar sig sedan elden in till dynamitgubben när den tänts. Sedan smäller det! Det kan inte nog poängteras vilket hårt arbete det var i gruvorna. På 1600 talet var enda ljuskällan facklor att lysa upp arbetsplatsen med. Bruket hade också ett 20 tal kor. Här intill finns en äng som fagas på gammalt sätt än idag. Fagning innebär att man rensar bort fjolårets gräs och sly för att ge plats för nya örter och blommor. Här finns bl a orkidén Adam och Eva. Fagning var allmänt arbete långt in på 1900 talet.
