Beskrivning
Vi står nu vid den plats där sjukstugan vid Uddhamn låg. Den byggdes 1907 och var i bruk till 1939 då en modernare läkarmottagning togs i bruk. I huset fanns ett större sjukrum för 6-7 patienter på bottenvåningen och två rum på övervåningen. Här fanns en sjuksköterska som tog hand om skador och olyckor som ovillkorligen skedde vid gruvdriften. Hon bodde i en lägenhet med rum och kök på övervåningen. Någon gång per månad hade hon hjälp av en ditrest doktor. Arbetet i gruvan var väldigt krävande som vi förstått och det var lätt att slinta i den grovhuggna miljön. Man kunde också göra sig ordentligt illa vid ner och uppfart från dagbrotten. Såren var svårläkta i den smutsiga och fuktiga miljön. Vid 40 års ålder var man ofta slut i ryggen, krum i benen och hörde och såg illa som en följd av det hårda arbetet. Man kunde då få en lättare tjänst ovan mark men med betydligt sämre anställningsvillkor och urusel lön därtill trots att man fortfarande hade samma försörjningsansvar för fru och barn. Ett husapotek fanns i varje familj. Många salvor bereddes under den här tiden som universalmedel, t ex tjärsalva och örtsalvor av olika slag. Tandvärk togs om hand med diverse kalkpastor. Eller så tog man tag i en tång och drog ut det onda. En sup eller fler togs som bedövning. Botemedlen mot det onda var lika många som krämporna. Barnmorskan kom från Singö med båt. Förhoppningsvis kom hon fram i tid till den blivande mamman för att bistå henne vid födseln. Många gånger var det grannfruarna som hjälpte till. Ofta gick det bra, gudskelov, men det var vanskligt om förlossningen var komplicerad. Hos människorna här fanns alltid en oro att något skulle ske när inte doktorn var på plats. Eller barnmorskan. Sjuksköterskan på sjukstugan var en livlina och blev säkert en tusenkonstnär vad gäller små och stora krämpor och sjukdomar. Sjukstugan hade också inneliggande patienter. T ex vid den epidemi som härjade här 1915. Sjukstugan ägdes och förvaltades av Herrängs Gruf AB och sjuksköterskan var anställd av dem. Både anställda och deras familjer var välkomna. 1939 byggdes en provinsialläkarmottagning. Sjukstugan blev då bostad å tre familjer mellan åren 1940-1978 då huset revs. En gång i veckan kom en läkare hit och tog emot patienter, Vid akuta besvär hänvisades man liksom tidigare till sjukhuset i Östhammar. En lång väg med båt eller spark på vintern. Senare etablerades en taxistation här och med bil gick resan fortare. Det var inte alltid man hann fram i tid, så dödsfall under transporten till Östhammar kunde ske. Precis som läraren ofta bodde på övervåningen i skolbyggnaden så var det vanligt att även sköterskan bodde ovanför mottagningen. Källa: Rolf Carlsson, Herräng
