Beskrivning
Där nuvarande kyrkan står var tidigare platsen för landsförsamlingen Jämmertuna kyrka. Den antas ha blivit uppförd på 1300-talet och omfattade tre kryssvälvda travéer. Efter en förödande brand 1437 utvidgades kyrkan mot sydost och blev tvåskeppig, för att upplåtas åt både lands- och stadsförsamlingarna. Återuppbyggnaden lär ha varit avslutad omkring 1500. Integrerade i byggnaden fanns vapenhus i sydväst, sakristia i nordost och i väster ett lågt torn. Kyrkklockorna hängde i en fristående stapel. Kyrkorummets valv och väggar smyckades med kalkmålningar föreställande bland annat Sankt Erik och den heliga Birgitta. Till de inventarier som anskaffades vid denna tid hör det alltjämt befintliga altarskåpet och dopfunten. År 1626 blev tornets mur förhöjd och en hög, spetsig spira restes; byggåret markerades med järnsiffror i västra fasaden. Klockorna fick dock vara kvar i klockstapeln som dessutom försågs med urverk. År 1683 eller möjligen något senare vitlimmades kyrkorummets valv och väggar, så att de medeltida muralmålningarna doldes. Kyrkan hade vid denna tid blivit för trång och riktlinjerna för en stor utbyggnad drogs upp. Som en förberedelse för kommande utvidgning hade kyrkan av kronan tilldelats mark för anläggande av ett tegelbruk. Det togs i drift 1686 och året därpå gjordes grundläggning för kyrkans utbyggnad, men sedan avstannade arbetena på grund av ekonomiska svårigheter och att byggtiden underskattats. När kung Karl XI engagerade sig i bygget och kopplade in arkitekt Nicodemus Tessin d y tog det åter fart år 1697. Sakristian färdigställdes 1702 och året därpå var långhuset utvidgat och välvt. Mittskeppet förlängdes två travéer, sidoskeppen förlängdes i motsvarande mån och valvslogs så att kyrkorummet fick dagens omfång. Koret i öster fick tresidig avslutning. Murningen skedde till övervägande delen med tegel från det egna bruket, men leveranser från åtminstone fyra andra tillverkare hade krävts. Mitt på norra och södra långsidorna upptogs portaler, i vilka sattes alltjämt befintliga portar av ek. Nuvarande fönsterindelning gjordes, fast fönstren blivit utbytta sedan dess. I tidens anda byggdes ett spåntäckt säteritak med markant italian. Då arbetena under byggmästare Israel Dahls ledning var avslutade år 1703 gjordes en inskription i västra gaveln. Då kyrkorummet återinvigdes 1706 var valv och väggar vitlimmade och tegelgolv hade lagts. Bänkinredningen var nybyggd och i sidoskeppen fanns åhörarläktare. En hel del 1500- och 1600-talsinredning fanns kvar, men blev successivt ersatt. Nuvarande predikstol av bildhuggare Gottlob Rosenberg tillkom 1729, ursprungligen med en rikt smyckad uppgång. Altaret byggdes 1734 av murarmästare Samuel Österberg. Åren 1734-41 fick kyrkan dagens omfång, genom att 1626 års tornspira revs och tornet byggdes på med en klockvåning. Klockorna flyttades dit så att den förfallna och nu överflödiga klockstapeln kunde rivas. Det förstorade tornet kröntes med en rikt utsirad, kopparklädd spira. För utformningen svarade slottsbyggmästare Petter Gerdes. Ett tornur med fyra visare blev insatt, men det ersattes redan 1792 med ett mer avancerat verk. Vid förnyelse 1838 ersattes yttertakets tjärade spån med falsad, svartmålad plåt från Nyby bruk i Södermanland. Nästa yttre förändring inträffade 1880, då kyrkan fick fönsterbågar av gjutjärn, tillverkade vid Köpings mekaniska verkstad. Samtidigt blev kyrkorummet kraftigt omgestaltat, i enlighet med handlingar upprättade av arkitekt J F Åbom (som tidigare ritat stadens rådhus, färdigställt 1877). Norra och södra sidans åhörarläktare revs, den slutna bänkinredningen ersattes med en öppen, byggd på trägolv. Bänkgavlarna utformades i nygotik. Vid omläggning av golven togs gravhällar upp och murades in i korets väggar. I gångar och kor lades nya golv av kalksten i skiftande färger. Innanför ingångarna byggdes vindfång med höga dubbeldörrar. Femton år efter Åboms omgestaltning blev orgelläktaren utbyggd i liknande stil, efter dåvarande stadsarkitekten Teodor Dahls ritningar. Ett stort orgelverk med rikt förgylld fasad uppsattes av G A Setterquist från Örebro. År 1900 skedde teknisk förnyelse, genom inrättande av centralvarmapparat och elektrisk belysning. Närmast följande år insattes glasmålningar i korfönstren. Perioden 1954-74 hade byggentreprenören Anders Diös uppdraget att i flera etapper rusta upp och modernisera kyrkan. Första etappen 1954 var en stor fasadrenovering. Murarna sandblästrades så att det mesta av äldre fasadputs föll av. Nyputsning skedde med betongliknande kalkcementbruk och avfärgning med vit cementfärg. Sakristian omdanades 1956, då befintliga brädgolv och underliggande tegelgolv togs bort för att ersättas med nuvarande kalkstensgolv. Samtidigt utrustades hela kyrkan med vattenburen värme, från början oljeeldad men sedan 1972 i anslutning till det lokala fjärrvärmenätet. I kyrkans nordvästra del nyinreddes 1964 vestibul, brudkammare och sanitetsutrymmen. Trappuppgång av stål byggdes till tornet. I våningen ovan brudkammaren inreddes museum. Vid omläggning 1969 avlägsnades långhustakets järnplåtar, de äldsta från 1838. Istället lades nuvarande kopparplåtar, klippta i större format, med förskjutna tvärfalsar. Sista etappen i Diös 20-åriga entreprenad var en förnyelse av kyrkorummet 1974, efter handlingar upprättade av arkitekt Claes Laurent. Då valdes att i stor utsträckning bibehålla den karaktär kyrkorummet haft sedan 1880/1895. Några av de gravhällar som sedan 1880 suttit på korets väggar blev flyttade till vapenhuset. Innanför altarringen byggdes ny altartrappa och heltäckningsmatta lades ut. Kalkstenstrappan mellan kor och kyrkorum byggdes ut till kyrkans hela bredd. Vindfångsdörrarna utbyttes. Bänkinredningen fick nya stoppade säten och ryggar, men 1880 års bänkgavlar behölls. Brädgolvens tidigare såpade ytor ströks med vitpigmenterad olja. I norra sidoskeppet avlägsnades bänkar för inredning av ett Mariakapell med lösa stolar. Även i kyrkorummets främre del borttogs bänkar. På 1990-talet omvandlades Mariakapellet till mer allmän sammankomstlokal och kyrkans sanitetsutrymmen moderniserades.
