Beskrivning
Framför oss har vi nu Kuggwasviken och när vi höjer blicken har vi Hästhagsviken, vilken idag är täckt av slagg från masugnen. Slaggen forslades i korgar på linbana och hälldes ner över viken. Från början använde man Kuggwasviken som avstjälpningsplats, men insåg senare dess viktiga funktion som hamn för järnbruket. Man forslade då slaggen till Hästhagsviken och fortsatte att fylla den. Tidigare fanns bryggor och båtar långt in i viken. Även dam och herrbad på ömse sidor. Idag ett fantasieggande landskap. I hamnen i Kuggwasviken var det liv och rörelse. Vid bryggorna låg pråmar och bogserbåtar. På redden större lastfartyg och segelfartyg. Vi ser det röda huset här vid infarten till nuvarande Marinan. Det var hamnkontoret där all logistik arbetades fram. Klonk, klonk! Det är tackjärnet som lastas på pråmar och mindre fartyg. Pråmarna bogserades ut till de större fartygen och omlastning av tackjärnet påbörjades. Här fanns också ångbåtsbrygga. Bussen släppte av de passagerare här som skulle med passbåten till Singö. De som anlände från Singö steg på bussen och for vidare. Kanske ända till Norrtälje. Detta var Singöbornas enda förbindelse till fastlandet innan bron byggdes i mitten av 50-talet. Bortanför hamnkontoret låg bryggan där båtarna med kol i lasten lade till. Svart damm flög omkring när kolfatarna skyfflade upp kolen från båten till nordens största kolhus, 212 meter långt. Det gick åt stora mängder kol vid framställningen av tackjärnet. Här i viken och vid öarna runt omkring ligger flera sänkta, uttjänta pråmar. Man kan se ”skeletten av dem vid lågvatten. Pråmarna var uttjänta segelfartyg som restaurerades tills de inte gick att använda längre. Ur en artikel i Norrtälje Tidning den 15 juli 1983 kan man läsa “Pråmarna kunde ta stor last, mycket större än segelfartygen. De var inte så väderkänsliga och framförallt krävde de inte stor besättning, det räckte med pråmskepparen och hans pråmpojke, som var allt-i-allo. Många Herrängsbor började sin sjömanskarriär som pråmpojke. De lastade träkol, lagade mat, pumpade vatten och fanns till hands varhelst skepparen behövde dem.” I en annan artikel i samma nummer kan man också läsa om Pråmpojken Erik Jansson som 1915 mönstrade på pråmen Julius. “Man fick vänja sig. Och till slut kom vanan. Att ligga under mörka däck och lämpa träkol blev vant. Att pumpa vatten och täta båten med sågspån blev vant. Och att laga ärtvälling, sill, fläsk och potatis gick också som en dans när det bränt vid tillräckligt många gånger.” Från en tidningsnotis, 1913 i Norrtelje Tidning, kan man läsa att det blev full fart i hyttan och att bolaget då blev i stort behov av träkol och kalk till masugnarna. Då hyrdes bogserbåten Odin in, byggd 1884 i Norge. 9 november 1949 rammades bogserbåten Herräng av danska fartyget Jutlandia utanför Sandhammarens fyr vid Skånekusten. Besättningen bestod av 9 personer, 5 omkom och 4 räddades. Ur boken “Järnminnen” av Allan Sundell, 2008.
