Beskrivning
Efter den stora branden 1854 förändrades Örebro från grunden. Askan hade knappt svalnat innan de – åtta dagar efter branden - hade antagit en ny stadsplan för det ett modernt Örebro. Staden fick statsbidrag och lån av kungen för att bekosta återuppbyggnaden. Den 27-årige arkitekten Fridolf Wijnbladh fick det ärofyllda uppdraget att skapa ”nya” Örebro. Under det kommande året växte nya två- och trevåningshushus upp i snabb takt längs ett rutmönstrat gatusystem. Stortorget blev en lång brandgata och var på slutet av 1800-talet Sveriges längsta torg. Hantverkarstaden blev en industristad och börjar närma sig det Örebro vi ser idag. Ett av de få hus som klarade branden var Fenixhuset. Den ståtliga byggnaden i sten står kvar än idag, i hörnet av Olaigatan och Drottninggatan. Omedelbart efter branden lät källarmästare Ekström bygga en flygel som vette mot ån. Samma arkitekt som fick i uppdrag att återuppbygga Örebro, Fridolf Wijnbladh, tog även av sig det här uppdraget. Snart kallades byggnaden för ”Fenixhuset”, som kopplar an till den mytiska fågeln Fenix som bränner sig själv på ett bål, för att sedan ur sin egen aska uppstår i en yngre gestalt. Fenixhuset, Elgérigården och ett fåtal andra byggnader överlevde branden och berättar idag en väldigt dramatisk del av Örebros historia. De som reste sig ur stadens aska och ruiner mot en ny tid. När branden nådde Stortorget började man fundera på att riva hus för att stoppa den. Förslaget gick till en början inte ett hem hos en av stadens högst uppsatta, som tyckte att ”Är det ej nog att husen brinna, skola de nu också rifvas ned”. Eldfronten fortsatte dock att sprida sig söderut och hus efter hus antändes. Man rev flera hus för att bilda brandgator och det krävdes 300 man med stålsprutor och annan utrustning innan elden till slut kunde stoppas vid Våghustorget. Förödelsen i centrala Örebro var total. Minst 62 gårdar brann ned och 1 200 personer blev bostadslösa. Turligt nog var det bara en enda person som omkom i branden.
