Beskrivning
Bärgning: Norr om Kalmar slott, i Slottsfjärden, låg från medeltiden fram till början av 1600-talet såväl stadens som slottets hamn. På en karta från 1610 kallas hamnen "Kättilen" (kitteln). Sedan medeltidsstaden under 1600-talet jämnats med marken, och en ny stad byggts på Kvarnholmen norr därom, blev slottsfjärden allt mer uppgrundad. Nästan hälften av den ursprungliga vattenspegeln fylldes igen under 1800-talet, för ny bebyggelse och parkanläggningar i dess norra och östra del. Under 1900-talet hotade det resterande vattenområdet helt att växa igen, och dess stillastående vatten hotade att bli en sanitär olägenhet för staden. På grund av detta, men även av historiska och arkitektoniska skäl, beslöts att rensa upp såväl Slottsfjärden som vallgraven. 1932-1934 torrlades det aktuella området och grävdes ut såsom Stadskommunalt reservarbete. Den kulturhistoriska undersökningen leddes av riksantikvarie Martin Olsson och Harald Åkerlund svarade för uppmätningarna av vrak och påträffade anläggningar. De delar som torrlagts genom utfyllnader på 1800-talet kom dock inte att undersökas. I hamnområdet påträffades, förutom artefakter från fyndrika kulturlager, flera vrak samt lämningar efter spärrar, bryggor och förtöjningsplatser. Vraket SMA 712:036 (fynd 12) påträffades intill två stenkistor, tolkade som äldre förtöjningsplatser (se SMA 712:014). En del av spanten och borden stack upp ur muddret. Akterskeppet var djupt nedpressat av den jordvall, som bildar strandslänten vid strandpromenaden. Då akterskeppet tryckts ned har förskeppet kommit att lyftas upp. Vraket dokumenterades men konserverades eller tillvaratogs inte. Eftersom båten inte föreföll ha haft stävroder har man tolkat den som en roddbåt utan mast. Möjligen kan den ha varit en av flottans skeppsbåtar. Blocket som påträffades i båten kan då eventuellt ha använts vid upp- och nedfirande av båten. Att döma av kanonkulorna bör vraket ha varit ett av flottans fartyg. Eventuellt kan fartyget identifieras som flottans bojort Kråkan, som mellan 1636-1646 var speljakt, men som därefter användes som tulljakt i Kalmar, och som anges vara sjunken i Kalmar 1651. Datering: Föremålen från muddret ovan vraket är inte närmare daterbara men kan knappast vara yngre än 1600-tal. Ett mynt, som satt fastrostat i en av kanonerna i vraket var präglat 1635 (ett kopparmynt, 1/2 öre). Myntet bör, att döma av dess läge, ha tapats medan fartyget fortfarnade var i bruk. Status: Endast botten av skrovet var bevarat. Skrovets längd in situ är ca 18,5 m, och bredden endast 3-4 meter. Det var byggt av ek, men hade förhydring av påspikade furubord. I skrovet, i högar i akterskeppet, låg 55 kanonkulor av järn. Här låg även ett fragment av en kanon samt ett stycke av eldröret till ett mindre skjutvapen. I fören fanns en hop tegel och tegelplattor från byssan. Kölen är gjord av två ihopspikade timmer, av vilka det övre, som är tjockast, har spunning. Mellan köldelarna fanns drev av nöthår. Förstävens övre del var avbruten. Det bevarade partiet utgjordes av en yttre och en inre del, laskade till kölen med vertikal snedlask. Längs stävens inre kant fanns spunning för bordhalsarna. På stävens framkant finns ytterligare två smala stävdelar, av vilka den övre bildar underbyggnad för galjonen. Akterut är kölen båbyggd och reser sig mot aktestäven, där den är söndertrasad. Vid överkanten är resningen försedd med spunning för borden. Av akterstäven var endast den nedre delen bavarad. På akterstäven finns åmningsmärken för varje hel och halv fot. Av spanten är endast bottenstockarna och smärre delar av upplängorna bevarade. Bottenstockarna var olika grova, och är oregelbundet placerade. De har rektangulär sektion på högkant. Flertalet mäter endast 10-12 cm breda och 12-15 cm höga. Upplängorna var inte laskade till bottenstockarna utan lagda bredvid dessa. De har inte varit dymlade till bottenstockarna. Eventuellt har de utgjort zittror, om det även funnits upplängor förbundna till bottenstockarna. Bottenstockarna har triangulära våghål vid kölen och rektanguläraomkring en meter från densamma. Nära fören låg mellan de ordinarie bottenstockarna fyra grövre dylika, som endast är spikade till borden. Bordläggningen är av ek och har en tjocklek av ca 4 cm och en bredd av 28-35 cm. Borden är drivna med växtfibrer och fästade med 2-3 dymlingar till varje spant. Dymlingarna är inte kilade. Förhydringen utgjordes av stumt laskade 3,5 cm tjocka furuplankor, som var nästan lika breda som ekplankorna. Även dessa var drivna med västfibrer, och mellan förhydring och bordläggning fanns ett tjockt tätningsskikt av nörhår. Spår av reparation i skrovet talar för att förhydringen tillkommit senare. Även köl och förstäv har tidigare varit förhydda. Fartygets första förhydring bör ha varit utförd med genom bordläggingen genomgående dymlingar med huvud eller kil, men att denna sedermera kapats utmed bordläggningen. Något kölsvin fanns ej bevarat och förefaller inte heller ha funnits. Ett gott stycke för om midskepps fanns ett mastspår, som åstadkommits genom att 2 mycket breda halva bottenstockar lagts med ändarna något från varandra. Mastspåret var förstärkt av korta, tjocka furuplankor som spikats tvärs över bottenstockarna. Mellan andra och tredje spantet för om mastspåret satt en klots av ek, som varit spikad till kölen. I spantet för om denna var en järnmärla fastsatt. Alldeles för om de pålagda styckena på kölens aktre del finns i en bottenstock en urtagning, som förmodligen markerar platsen för en pump, eller möjligen en mesanmast. Spår av garnering fanns ej. Bland teglet efter spisen och byssan fanns vanliga stora murtegel och plattor av formaten 22x10,5x5 cm och 18x8x4 cm. Här fanns även en kalkstensplatta i storlek 28x30x4 cm, samt en omkring hälften så stor dylik. Två större stycken av en järnplatta, 28 cm bred och 3 cm tjock, låg också i tegelhögen. I vraket låg flera block, blockskivor, jungfrur samt ett klot från riggen. I muddert över fartyget hittades två kritpipor smat flera keramik- och glasfragment (status 1932).
