Elgérigården

Beskrivning

Vinden sprider branden vidare i kvarteren. Snart står även mamsellerna Anna Lovisa och Kristina Haaks, stadskirurg Robert Vilhelm Berndtsons, rådman Johan Peter Ekströms och räntmästare Olof Ekmarks hus i ljusan låga. Vindens riktning gör att elden snabbt tar sig över till fler hus. Nu är det apotekare Johan Wallerius Ulmgren, änkan Johanna Sundblad och bokhandlare Carl Andreas Rohloffs tur att se sina hem gå upp i rök. Gårdarna går under en efter en, men en gård i kvarteret klarar sig som ett mirakel undan branden. Det är färgerifabrikör Elgerus gård. Samtidigt fortsätter Lotten och Johan att springa genom staden i sin jakt på skydd. De ser eldhavets förödelse runtomkring, som beslutsamt slukar del för del av Örebro. Den bistra nattkylan trängs bort av de obönhörliga lågorna och trots deras tunna klädsel och Lottens bara fötter mot kullerstenarna rinner svetten utmed deras kroppar. Någonstans i lågorna och röken hör de plötsligt ett svagt rop på hjälp. Det verkar komma mycket nära färgeridirektörens bostad på Elgérigården. Ingen annan hör ropen, som nu nästan helt överröstas av eldens dån och endast hörs ut i natten som en svag viskning. Men Johan och Lotten hör. De förstår att den som ropar behöver hjälp. Lotten vänder på klacken och springer tillbaka mot eldhavet. Hon sneglar mot Johan och ser att han tvekar och tittar ängsligt omkring sig. ”Kom! Någon behöver hjälp, vi måste skynda oss!” ropar Lotten genom eldens raseri. Johan torkar svett och tårar ur sitt smutsiga ansikte och de glödröda öronen är nästan svarta av sot. Om han bara kunde vrida klockan tillbaka, till sitt lugna, trygga hem med familjen omkring sig. Men han vet varken om hemmet eller familjen finns kvar. Johan backar och springer snubblande ifrån Lotten. Han vill inte, kan inte, vågar inte. Hur skulle han, som killarna i klassen kastar sten på, våga kasta sig rakt in i branden? Lotten ser hans tvekan och rädsla, men hon ser också något mer. Killen, som för en stund sedan var helt okänd för henne, har nu slagit följe med henne i denna skräcknatt. Han måste verkligen lita på henne, tänker hon. ”Lita på mig” säger hon därför. Deras blickar möts och plötsligt ser Johan att hon tror på honom. Han vänder sig därför om och springer med Lotten mot elden. Framme vid Elgérigården pågår det febril aktivitet. Vinden har vänt så eldens lågor når inte fram till huset och den ståtliga träbyggnaden är bara ytligt svedd av elden. Men ropen fortsätter och de inser att de kommer från huset bredvid. Karl som retas på skolan och får med sig hela klassen att ropa ”glödöra, glödöra”. En kraftig träbjälke har lossnat från det brinnande huset och ramlat ner precis framför dörren, så den är omöjligt tung för dem att öppna inifrån. Karl är fast i ett brinnande hav, bakom en ogenomtränglig vägg av eld. Johan ryggar tillbaka så fort han hör att det är Karls hesa röst i huset. Inte kan han hjälpa Karl – hur skulle det se ut? Tänk om han skulle misslyckas, klanta sig och sen bli utskrattad av hela skolan? Men Lotten verkar ha förträngt all rädsla och har bara en sak i sikte, att rädda Karl. Så Johan tar hennes hand och glömmer bort den outhärdliga hettan och desperata skriken omkring dem. Deras bröst värker av den svarta röken, men plötsligt känns något annat än förtvivlan och sot i deras bröst. De ser varandra i ögonen och deras blickar säger bara en sak: nu gäller det. Mitt i allt kaos känner de hopp, hopp om att de två gemensamt kan rädda Karl. Johan rusar fram till brandvakten som i all hast har reparerat vattensprutan. Johan försöker överösta elden och pekar och gestikulerar. Brandvakten vänder sig om och förstår att han behöver hjälpa ungdomarna att ta sig in i elden. Han riktar vattensprutan in i elden och dropparna som sprutar in i lågorna skapar en smal öppning i elden. Johan och Lotten springer igenom och tar sig fram till bjälken framför dörren. ”Ett, två, tre” ropar Lotten och med gemensamma krafter lyckas de rubba på den, så att det ger ett litet utrymme framför dörren. Johan öppnar dörren och tar ett kraftigt tag i Karl som står alldeles orörlig av skräck innanför. ”Kom, nu ska vi ut”, skriker han. Karl tar ett steg, sedan två och så är han utanför huset.