Beskrivning
1894 byggdes ett anrikningsverk där man provade att använda magnetisk malmseparering. Metoden blev dock inte så lyckad, varför man istället provade Gustaf Gröndals patenterade anriknings- och briketteringsmetod. Denna eliminerade svavelhalten och minskade kolåtgången. Herräng hade nu förutom gruvdrift även ett järnbruk. Vid förra sekelskiftet byggdes två masugnar för tillsammans 20 000 ton tackjärn. Initiativtagare till utbyggnaden i Herräng var den ovannämnde Gustaf Gröndal och grosshandlare William-Olsson. När anrikningsverket, briketteringsverket och hyttan byggdes 1902-1903 var dessa de första i landet som helt grundades på Gröndals metoder. Nu är vi vid vid anrikningsverket som byggdes 1919. Det ligger numera på Roslagsgjuteriets område. Titta högst upp på anrikningsverket, där finns luckor. I dessa stod arbetare, även kvinnor, och tog emot de stora burkarna som kom med linbanan från Eknäsgruvan. Minsta svängning på den stora burken betydde livsfara. Att bli puttad med stor kraft inåt eller utåt. Ni ser en burk på marken intill staketet vid utgången. Det krossade gråberget sorterades här, s k anrikning. Malmen krossades till finkornig slig. Därur tog man med magnet ur malmen. När burkarna kom på linbanan och skulle passera över vägen stängde man av all trafik och ett nät spändes över vägen p g a den stora risken med vajrarnas svängande och rasrisk från burkarna. Innan dess hade berget krossats till mindre stenar i krossverket mellan Eknäsgruvan och Anrikningsverket. Varje burk var vägd innan den transporterades iväg och k unde väga upp till 400 kg. Männen fick betalt efter vikten. Ett slags ackord. På området fanns förutom de två masugnarna och Anrikningsverket nordens största kolhus, mer än 200 meter långt. Det gick åt stora mängder kol när järnets smältes i hyttan till tackjärn. Man producerarade egen kol och man hämtade även med pråmarna kol vid hamnarna efter Norrlandskusten.
