Beskrivning
Kyrkobyggnaden Den nuvarande kyrkan har haft en romansk föregångare på samma plats. S:t Petri kyrka började troligen byggas i början av 1300-talet. Kyrkan uppfördes under cirka 80 år med början i öster till väster. Genom handeln kom köpmännen i kontakt med Hansastäderna på Tysklands nordkust och kring Östersjön som inspirerade arkitekturen. Förebilden för S:t Petri kyrka var sannolikt Mariakyrkan i Lübeck. Stilen brukar benämnas baltisk tegelgotik. Kyrkans skyddshelgon var S:t Petrus och S:t Paulus. Kyrkan omnämns första gången 1346 i Niels Bunkeflos testamente där han donerar pengar till byggnadsfonden. Ett torn ovan mittskeppets västra del rasade 1420. Tornet drog med sig två av valven. Ett nytt torn uppfördes väster om mittskeppet och valven byggdes upp som stjärnvalv. Även det nya tornet rasade delvis 1442 och ett nytt byggdes upp. Kyrkan byggdes till med flera kapell och en sakristia under 1400-talet och tidigt 1500- tal. Tre av kapellen finns fortfarande kvar. S:ta Annas kapell på södersidan, ett dubbelkapell på nordsidan och Krämarkapellet. Det senare stiftades av stadens klädeshandlare och byggdes norr om tornet. Eftersom det inte är murat i förband med tornet vet man att det är byggt efter 1442 års torn. Kyrkan hade före reformationen ett sextiotal altare. I koromgången fanns fem kapell med altare. Efter reformationen drabbades S:t Petri kyrka av en bildstorm den 29 november 1529 då mycket av kyrkans katolska inredning slogs sönder. Claus Mortensen, den första reformerta prästen i S:t Petri, ledde attacken. Alla altare utom huvudaltaret försvann efter reformationen. Den lutherska kyrkan var mer tolerant mot katolska bilder än kyrkan i England och Tyskland. Endast fyra bildstormar är kända i danska kyrkor varav S:t Petri är en. 1555 vitlimmades kyrkan för att dölja de medeltida kalkmålningarna som prydde väggar och valv i hela kyrkan. Under 1600-talet tillkom altaruppsatsen, predikstolen och en mängd epitafier. 1780 gjordes Krämarkapellet om till spruthus, det vill säga förvaring av brandsläckningsmaterial. 1792 ersattes tornspiran med en hjälmformig tornhuv. Dringenbergska kapellet revs. Vid mitten av 1800-talet var kyrkan i mycket dåligt skick. En genomgripande restaurering av C G Brunius genomfördes 1848-1853. Den innebar bland annat att den senmedeltida tillbyggda sakristian revs. Allt vittrat tegel byttes mot nytt, strävpelarna lagades, två av dem förnyades liksom strävbågarna som förnyades helt. Koromgångens murar byggdes om. Sidoskeppen och koromgångens takfall byggdes om och sänktes med en meter. Blytaket ersattes med koppartak. Högkyrkans fönster förstorades neråt efter takfallets sänkning. Taklister och fönstrens solbänkar murades om med svartglaserat tegel. Igenmurade fönster togs upp. Samtliga fönster fick nya järnbågar. Koromgångens valv murades om. Efter exteriören tog Brunius sig an interiören 1858-1859. Golvet som var täckt av gravstenar bröts upp och ersattes med tegelplattor. Putsen med de överkalkade målningarna knackades ner, slätputsades och vitkalkades utom i Krämarkapellet. Två läktare vid sidan om koret togs bort. Ny bänkinredning, liksom nya läktare i sidoskeppen tillkom. Delar av den gamla bänkinredningen användes som panel på sidoskeppens väggar. Sakristia inreddes i södra kapellet. Hela altaruppsatsen målades grå. Flera epitafier togs bort. 1890-91 byggdes kyrkan om efter Henrik Sjöströms ritningar. Tornet fick då sitt nuvarande utseende. Nischprydda gavlar uppfördes vid spirans fot. Svartglaserat tegel användes runt fönster, ljudöppningar och även som horisontella band. Västportalen i tornet förnyades och förstorades. Takryttaren förnyades och gjordes högre. Vid olika tidpunkter från 1904 och tio år framåt restaurerades kyrkan under ledning av Theodor Wåhlin. Alla fönsterpelare byggdes om och fönstren försågs med nytt katedralglas i blyinfattning. Tegelgolvet togs bort. Golv av kalksten lades in med äldre gravstenar. Den grå färgen på altaruppsatsen togs bort och uppsatsen restaurerades. Krämarkapellet, tidigare spruthus och senare värmecentral, var avskilt från kyrkorummet. Muren revs och kalkmålningarna togs fram och konserverades. Dopfunten flyttades hit och Krämarkapellet blev dopkapell vilket det fortfarande är. S:ta Annas kapell inreddes med åhörarplatser. Sakristia inreddes i norra kapellet. Orgelläktaren byggdes om. Nya innerportar av ek sattes upp i vapenhuset. 1938 sattes glasmålningar av Hugo Gehlin in i S:ta Annas kapell. 1964 togs bänkinredningen bort i S:ta Annas kapell. Nytt kalkstensgolv och stolar i ek. 1966-67 byggdes bänkarna om, breddades och gjordes bekvämare. Mittgångens bredd minskades. Golvet i kyrkan lades om då gravstenar flyttades. Korets golv sänktes. Ritningarna gjordes av domkyrkoarkitekt Eiler Græbe. 1989 tillverkades kopior av kritstensskulpturerna till Krämarkapellets fasad. Det gjordes avgjutningar av de äldre skulpturerna. 2002 reparerades yttertaken, kopparen förnyades och rötskadade takstolar lagades. Murverket omfogades. Mellan 2006 och 2017 skedde bland annat följande: Norra kapellet renoverades med ny panel på väggarna och ett dolt pentry. Sakristian renoverades med nytt ekgolv. Altarringen togs bort, kalkstensgolvet kompletterades i koret. Kyrkan målades om invändigt. 2015 En informationsdisk och ett förråd med glasväggar byggdes i västra delen av långhuset. Skjutglasdörrar sattes upp mellan vindfång och vapenhus. Ritningarna gjordes av Ateljé Alfa. 2017 invigdes ett nytt altare och en ambo formgivna av Anna Sandberg.
