Beskrivning
Gruvarbetarens hustru hade som sin största uppgift att se till att mannen togs om hand på bästa sätt. Hon såg till att han kom nykter och i tid till sitt arbete, hon tog emot honom när han kom hem med lagad måltid, oftast sill och potatis, paltbröd och fläsk vankades ibland. Vid knappa tider lagade hon havregrynsvälling. Det fanns inte vatten inomhus och hon fick hämta vatten i brunnen och bära in. Detta var en tung syssla och krävde starka armar och bra rygg. På kvällen tvättade hon hans arbetskläder, svarta av damm och fuktiga av svett. Kläderna tvättades i sjön Blåkaren och bars hem för att torka på den öppna gemensamma vinden, utanför lägenheten. Vintertid högg man upp en vak och sköljde kläderna bland isklumparna, händerna blev röda och nariga. Även fruarnas kläder blev stela av is, liksom de enkla skorna. Allt togs hem och tinades innan det hängdes upp, varje dag utom på ledig söndag. Lägenheten bestod av rum och kök. Föräldrarna sov i utdragssoffan och barnen oftast skavfötters i en säng. Sängarna bäddades med raffelstopp, det var mjukare att ligga på än halm. Hon fick skaka omkring ullstoppet ordentligt då det ofta lade sig som klumpar i ena änden av sängklädet. Huset de bodde ägdes av gruvbolaget och hade en trädgård där man kunde odla egna grönsaker och blommor, inga äppelträd eller bärbuskar fanns att tillgå. Fruarna handlade i speceriaffär. Notan skrevs upp och betalningen drogs sedan av på mannens lön. Barnen var också fruns ansvar, hela och rena sändes de till skolan med matpaket i väskan. Vintertid bar barnen karbidlampor för att lysa upp den oftast långa vägen till skolan. När vägen blev bredare och lättare att följa släckte de lamporna och ställde dem under t ex en gran. I vissa familjer gick barnen bara varannan dag i skolan, det var så när familjens barn fick dela på ett skopar. Så stängdes då dörren till lägenheten och mamman var ensam hemma, om hon inte hade koltbarn förstås. Dagens sysslor var det bäst att börja med, med en gång. Elden i vedspisen brann redan och det fanns en kaffeslurk kvar om hon hade tur. Hon satte stora grytan på spisen och hällde i vatten. För att rengöra golv och inredning behövdes det varma vattnet väl. Fotogenlampan lyste om det var mörkt ute annars var det i dagsljus hon arbetade- tömde pottor och slaskhink på avsätt ställe utomhus, bäddade upp sängen och slog ihop liggplatsen i kökssoffan. I huset hördes allehanda ljud från andra fruarnas hemarbete- det var bara sågspån som fyllning i väggarna- lyhört! Ute hördes det ljud från arbetet i gruvorna. Slammer och dån som fortplantade sig som vibrationer i marken. Hon kollade igenom alla kläder och lagade och stoppade de hål som fanns. Allt togs tillvara- inget slit och släng. Vid symaskinen satte hon sig för att sy kläder, främst åt barnen. Tyg kunde hon köpa av kringresande eller i diversehandeln. En dyrbar vara som bars hem med glädje och visades upp för grannfruarna. De nöp och beundrade det fina bomullstyget eller ylletyget. Kanske broderade hon på en kudde med vackert rosmotiv. Till speceriaffären tog fruarna sällskap. Det pratades om middagsmat och om det hänt något utöver det vanliga i bygden- kanske ett festfolk förlovat sig? Tillsammans drack de sedan elvakaffe eller tretår beroende på tid på dagen. Var det höst fyllde hon sitt utrymme i den gemensamma jordkällaren med egenodlade grönsaker. I vattenglas konserverade man ägg. Nu led det mot eftermiddag och barnen kom från skolan. Mellanmål, mjölk och smörgås, dukade hon fram till sina hungriga barn. Snart kom även mannen hem och då gjordes de kvällssysslor vi tidigare berättat om. Även kvinnorna bildade föreningar. Husmodersföreningen var en förening för utbildning i t ex barnavård men också mötesplats för utbyte av erfarenheter. Det var ont om arbetstillfällen för den som ville arbeta utanför hemmet- en egen extraslant höjde självförtroendet. I mitten av 60-talet etablerades en syfabrik i Herräng, i f d gamla skolan. De ordnade också med barnpassning under arbetstid- en början på daghemsverksamhet, nuvarande förskolor.
