Beskrivning
Älmhult har Kronobergs enda kyrka som är uppförd enligt 1920-talets klassicistiska stilideal. Allt sedan Älmhult fick köpingsrättigheter år 1900 har behovet av en kyrka gjort sig gällande, vid denna tid ingick orten i Stenbrohults socken Omfattande insamlingar hölls och 1929 kunde byggnationerna inledas efter ritningar av arkitekten Knut Nordenskjöld. Först 1933 blev orten egen församling och 1941 bildades ett eget pastorat. En stor skara människor samlades vid invigningen 1930 då biskop Edgar Reuterskiöld utförde ceremonin, efter lång väntan hade man erhållit sin egna kyrka. Byggnaden ger ett kraftfullt intryck med massiva murverk där det treskeppiga långhuset har tydliga anspelningar på senmedeltida kyrkoarkitektur. Funktionalistiska stilprinciper som florerade i Sverige vid kyrkans tillblivelse 1930 hann inte sätta sin prägel på arkitektens intensioner utan traditionella värden och genuina materialval karakteriserar utformningen. Kyrkan anlades inte direkt i centrumkärnan, troligtvis på grund av platsbrist, men efter IKEA:s uppbyggnad i dess närhet så inlemmas kyrkan numera i den direkta samhällsbilden. I Smålandsposten från den 23 november 1930 kan följande läsas: Kyrkans arkitekt har varit medlem av K. Byggnadsstyrelsen, Knut Nordenskjöld, som med ett aldrig svikande personligt intresse, som förut nämnts, vakat över varje detalj i det sköna templet, vilket utan överdrift kan räknas till en av vårt lands vackraste kyrkor. Exteriöra förändringar Tidigt klagade församlingen på tornets koppartäckning som ansågs dåligt utförd vilket föranledde läckage. Ett klagobrev författas 1945 som sänds till Kungliga byggnadsstyrelsen där problemen konkretiseras. Koppararbetet undersöktes och underkändes varvid en ny koppartäckning lades av Malte Johansson från Älmhult under 1945/46. Samtidigt utfördes trälagningsarbeten då rötskador uppstått p.g.a. läckaget. Den mest omfattande renovering som hittills utförts i kyrkans historia genomfördes under 1979, åtgärderna berörde främst interiören men även exteriöra arbeten av större dignitet realiserades. De två mest genomgripande förändringarna som inverkade på den exteriöra karaktären utgjordes av sakristians förlängning söderut samt tillkomsten av en handikappramp. För rampen göts ett fundament som belades med kalkstenplattor. Förlängningen av sakristian innebar att väggen flyttades närmre två meter söderut. Taklutningen förblev densamma och utformningen av det södra fasadavsnittet bibehölls. För att uppnå symmetri på sakristians västgavel höggs även två nya kors in i putsen, tidigare fanns enbart ett. Bägge dessa åtgärder inlemmades på ett naturligt sätt och bör ses goda exempel på varsamhet vid ombyggnationer. I samband med beskrivna renovering beslutades även att lägga om taket och ersätta befintligt tegel. Åtgärden utfördes men orsakade vissa problem då en annan tegeldimension valdes. Följande citat hämtat från byggmötesprotokoll 10 (790816) belyser detta faktum: Meddelas, att omläggning av tegeltaket också medför ganska omfattande kopparplåtsarbeten, eftersom gamla och nya pannors mått ej är desamma. Takets nuvarande utseende är därmed inte helt autentiskt. Större underhålls- och renoveringsarbeten har utförts som dock inte inneburit nämnvärda exteriöra förändringar. Mindre putslagningar och avfärgning samt målning av fönstren utfördes 1967 och en större fönster- och fasadöversyn skedde 1995/96 då bl.a. blyspröjsen stadgades. Interiöra förändringar Den utan jämförelse största interiöra renoveringen utfördes 1979-80 då vissa radikala ingrepp utfördes. Församlingen hade framfört önskemål om att byta ut kyrkbänkarna och omdisponera sittplatserna, bänkarna ansågs obekväma och små. Vid renoveringen ersattes sidoskeppens fasta väggbänkar med stolar där en profilerad panel i furu uppsattes på väggen. Även läktaren förlorade sina bänkar medan mittskeppets bänkkvarter erhöll helt nya bänkar där gavelpartierna utformades efter originalet. Antalet sittplatser i kyrkan minskades ungefär med 1/3 del. I bänkkvarteren lades ett nytt trägolv och på läktaren höjdes golvet. Sakristians utbyggnad innebar att det nedre planet, det tidigare bårhuset, omgestaltades där skåp avsedda för mässhakar, antependier etc. tillkom. Prästens arbetsrum moderniserades och en trappa mellan detta rum och det undre planet skapades. Två nya rum tillkom under läktaren med tillhörande dörrar samt en dubbelport mellan vapenhus och långhus. Som vindfång uppsattes glasdörrar vid huvudentrén samt vid nedre ingången till sakristian, dylika glasdörrar uppsattes även vid de båda läktaringångarna där fallskyddet även kompletterades med glasade skivor. Vapenhuset försågs med moderna klädställ. Altarrundeln erhöll nya balusterdockar som dock utfördes efter originalutseendet. Konserveringsarbeten genomfördes på en rad inventarier, läktarbröstningen fick närmast helt målas om p.g.a. kraftig flagning. Omfattande målningsarbeten på främst bänkar och dörrar utfördes där en mindre anpassning av kulören skedde, främst grågröna nyanser nyttjades. Bänkgavlarna fick även blåa toner mellan de marmorerade geometriska fälten. Även de putsade ytorna kalkströks där den närmast vita färgen bibehölls. Kyrkans elsystem moderniserades vilket innebar byte av lednings- och trådmaterial. Även värmesystemen ersattes. Kyrkorummets interiöra renovering under 1979 var omfattande men den för kyrkan så speciella karaktären har i huvudsak dock bibehållits År 2001 ansökte församlingen om att bygga ett mottagnings- och anhörigrum i vapenhuset samt tillföra en skjutvägg i det östra vapenhuset vilket avsåg skapa ett mindre förrådsutrymme. Tillstånd gavs och en vägg med tillhörande dörr tillkom i vapenhusets västra del. I det mindre östra vapenhuset byggdes mot den södra väggen en träram där skjutdörrar passades in. Denna åtgärd är ytterst reversibel.
